Astronomi

Är Sofia ett radioteleskop korrekt?

Är Sofia ett radioteleskop korrekt?


We are searching data for your request:

Forums and discussions:
Manuals and reference books:
Data from registers:
Wait the end of the search in all databases.
Upon completion, a link will appear to access the found materials.

Jag tänker vanligtvis på SOFIA, Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy som ett infrarött optiskt teleskop:

SOFIA använder ett reflektorteleskop på 2,5 m (8,2 fot), som har en överdimensionerad, 2,7 m (8,9 fot) diameter spegel, vilket är vanligt med de flesta stora infraröda teleskop. Det optiska systemet använder en Cassegrain-reflektordesign med en parabolisk primärspegel och en fjärrkonfigurerbar hyperbolisk sekundär. För att montera teleskopet i flygkroppen formas det primära till ett f-tal så lågt som 1,3, medan den resulterande optiska layouten har ett f-nummer på 19,7. En platt, tertiär, dikroisk spegel används för att avböja den infraröda delen av strålen till Nasmyth-fokus där den kan analyseras. En optisk spegel placerad bakom den tertiära spegeln används för ett kamerastyrningssystem.

och en sak som får det att hända är att det ser ut som ett "normalt" teleskop med glänsande polerade och metallbelagda speglar.

Jag har precis sett Phys.org: s Stellar-feedback och ett luftburet observatorium: Teamet bestämmer att en nebulosa ska vara mycket yngre än tidigare trott (som länkar till Stellar-feedback och utlöste stjärnbildning i den prototypiska bubblan RCW 120) som talar om en "1.9- THz finstrukturslinje ".

Såvitt jag kan säga görs detta med små antenner som pixlar, en heterodyn ner-omvandlare och radiomottagare precis som Atacama Pathfinder Experiment-data vid 345 GHz den jämförs med.

Med andra ord, det låter precis som en fokalplanmatris med låg granularitet på ett diskradioteleskop.

Jag frågar inte om skillnaden mellan de överlappande etiketterna för radio och infraröd när de gäller det elektromagnetiska spektrumet, men det kan mycket väl vara en del av ett svar. Dessa dagar kallar radioastronomer vad de får för "ljus" så ofta som optiska astronomer gör. Men Utrustning används är annorlunda. Radio erbjuder möjligheten att spela in fas för interferometri offline, medan optiska detektoruppsättningar vanligtvis endast är intensitetsbaserade. Så istället frågar jag bara:

Fråga: Är Sofia ett radioteleskop rätt?


Källa

A) SOFIA [CII] integrerad intensitet, skalad från 0 till 260 K km / s. De röda cirklarna indikerar de ungefärliga inre och yttre PDR-gränserna definierade från Spitzer GLIMPSE 8-μm emission (55), och den röda stjärnan visar den joniserande källans plats, CD -38 ° 11636. Det gula "+" indikerar "Position 1" (se kompletterande material). (B) Spitzer GLIMPSE 8-μm utsläpp. Konturerna har [CII] integrerad intensitet, skalad från 40 till 160 K km / s i steg om 40 K km / s. (C och D) APEX 12CO (3-2) och 13CO (3-2) integrerad intensitet, skalad från 0 till 260 K respektive 0 till 90 K km / s. Konturerna är desamma som i (B). Områdena som omges av de streckade gula linjerna i (A), (C) och (D) användes för att extrahera de positionshastighetsdiagram som visas i figur 2.


GREAT-mottagaren ansluten till SOFIA för att detektera långt infraröd strålning innehåller element som påminner om både radio- och optiska detektorer, men eftersom det fungerar genom att blanda en signal från en avstämbar oscillator med det oscillerande fältet från den inkommande strålningen snarare än genom den fotoelektriska effekten som i de flesta optiska detektorer, kanske du anser att det är mer besläktat med en radioteleskopmottagare.


Where Stars are Born: NASA & # 039s SOFIA Telescope Captures High-Resolution View of a Star Nursery in the Milky Way

Forskare från University of Maryland ledde studien om att fånga den allra första högupplösta bilden av en stjärnkammare i Vintergatan där stjärnor föds.

Den tidigare bilden med låg upplösning visade inte tydligt att den expanderande bubblan av het plasma inte tydligt visade eller avslöjade hur bubblan expanderade i den omgivande gasen.


NASA: s SOFIA-teleskop

Forskarnas personal använde det rumsliga och spektrala beslutet från NASA: s Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy (SOFIA) och APEX-teleskop.

SOFIA är ett Boeing 747SP-plan som modifierats för att hålla det två,7-meter (106-tums) reflekterande teleskopet. Dessutom har det smeknamnet den flygande observatoriet och flyger in i stratosfären vid 38 000-45 000 fot vilket placerar planet över 99% av den infraröda blockerande miljön på jorden, i enlighet med NASA.

Astronomer använder SOFIA för att kontrollera fotovoltaiska systemet och förflutna i metoder som inte är potentiella när de använder markbaserade teleskop. Med sin rörlighet kan astronomer observera kosmos från praktiskt taget var som helst på jorden, vilket gör deras analys av övergående tillfällen potentiell.

SOFIA har redan forskat om Pluto och Kuiper Belt Object MU69. Nu har den fångat det lysande stora stjärnformande området i RCW 49 vid överdrivet beslut.


Är Sofia ett radioteleskop korrekt? - Astronomi


ACS: Avancerad kamera för undersökningar - Instrumentet ska installeras på Hubble Space Telescope under 1999 serviceuppdrag. ACS består av tre kameror som täcker våglängdsområdet från 120 till 1000 nm.

AGN: Aktiva galaktiska kärnor — Kärnorna i vissa galaxer har ett kompakt objekt i solsystemstorlek som kan överskridna resten av galaxen med en faktor 100 eller mer. Den ultimata energikällan för aktiva galaxer anses nu allmänt vara tillväxt av materia i ett massivt svart hål (se även blazar och quasar).

Luftdusch - kaskader av partiklar som produceras när mycket energiska kosmiska strålar kolliderar med atomer och molekyler i jordens övre atmosfär.

Förintelsestrålning - Strålningen som bildas när en partikel och dess antipartiklar kolliderar och förstör varandra. Vid kollisioner mellan elektroner och positroner produceras gammastrålar med en karakteristisk energi på 511 keV.

ASCA: Advanced Satellite for Cosmology and Astrophysics — Lågt jordbana röntgenteleskop utformat för att fungera i 0,3- till 12-keV-banden. ASCA lanserades av Japan 1993.

Astro-E — Lågt jordbana röntgenteleskop i området 0,4 till 10 keV. Astro-E kommer att lanseras av Japan år 2000.

Astrometri — Den gren av astronomi som handlar om att mäta astronomiska föremåls position.

AU: Astronomisk enhet - det genomsnittliga avståndet från solen till jorden, cirka 150 miljoner kilometer, används ofta för att mäta avstånd från solsystemet.

AXAF: Avancerad röntgenastrofysikanläggning - Rymdbaserat röntgenteleskop med en mycket elliptisk bana som arbetar i intervallet 0,1 till 10 keV. Anläggningen ska lanseras av NASA 1998.

Axion - En hypotetisk elementär partikel vars existens kan förklara vissa partikelfysiska experiment. En kandidat för mörk materia.

Baryoner — Tunga subatomära partiklar som interagerar starkt i kärnor. Exemplen med den lägsta massan är protonen och neutronen.

BATSE: Burst and Transient Source Experiment — Ett instrument för övervakning av gammastrålning på NASAs Compton Gamma-Ray Observatory.

Big Bang — Den ledande teorin om universums ursprung. Det postulerar att universum för ungefär 10 till 20 miljarder år sedan var i ett initialt tillstånd med mycket hög densitet och temperatur och har expanderat och svalnat sedan dess.

Bipolära flöden - flöden eller strålar av materia från motsatta poler av astronomiska kroppar som protostjärnor. Sammansättningen och de mekanismer som är ansvariga för sådana flöden är ännu inte väl förstådda.

Blackbody-strålning — Den karakteristiska strålningen från en het kropp. Dess spektrala egenskaper bestäms av kroppens temperatur.

Svart hål — En region i rymden där tätheten hos materien är så stor och tyngdkraftens drag så starka att inte ens ljus kan fly. Svarta hål tros vara slutpunkten i utvecklingen av vissa stjärnor. Massiva svarta hål kan finnas i mitten av vissa aktiva galaxer.

Blazar — En klass av aktiva galaktiska kärnor som kännetecknas av hög variation i flöde och polarisation, en stor del uppvisar uppenbar superluminal rörelse, vilket indikerar relativistiskt flöde.

Blue stragglers —Anomalt ljusa, blå stjärnor som finns i vissa stjärnkluster de kan vara binära stjärnor.

Bolometriskt flöde - En stjärns totala energiproduktion mätt över hela det elektromagnetiska spektrumet.

Kataklysmiska variabler — Binära stjärnor som består av en normal stjärna och en vit dvärg, där den normala stjärnan förlorar materia till den vita dvärgen via en ackretionsskiva. Kataklysmiska variabler upplever upprepade utbrott som ökar deras uppenbara ljusstyrka med en faktor på 10 eller mer under korta perioder. Perioderna för dessa eruptiva variabler sträcker sig från dagar till mer än 10 4 år. Kategorin inkluderar stjärnor som klassisk nova (utbrott orsakade av en termonukleär explosion på den vita dvärgens yta) och dvärgnovaer (utbrott orsakade av instabil och oregelbunden massflöde mellan stjärnorna).

CCD: Laddkopplad enhet - En elektronisk detektor som används för avbildning av svagt ljus och astronomiska observationer. CCD har nu ersatt fotografiska emulsioner för att känna av synligt ljus i de flesta astronomiska applikationer.

Cepheid-variabler - En typ av superjättstjärna vars ljusstyrka varierar på ett förutsägbart sätt under en period av mellan 5 och 10 dagar. Eftersom en Cepheids svängningsperiod är direkt relaterad till dess inneboende ljusstyrka kan dess avstånd beräknas. Cepheid-variabel är en av de viktigaste måttstockarna som används för att beräkna extragalaktiska avstånd.

CGRO: Compton Gamma-Ray Observatory — Låg jordbana-satellit med instrument som övervakar gammastrålningsemissioner i intervallet 0,1- till 30 GeV. CGRO lanserades av NASA 1991.

Chandrasekhar-massa - Massan över vilken en vit dvärgstjärna formellt skulle krympa till nollradie på grund av dess oförmåga att motverka sin egen gravitation.

CMBR: Kosmisk mikrovågsstrålningsbakgrundsstrålning - Strålning släpptes cirka 100 000 år efter big bang som skapade universum. När universum expanderade svalnade strålningen. Det är nu detekterbart som mikrovågsstrålning av svart kropp som den som emitteras av ett objekt med en temperatur på 2,73 K.

COBE: Kosmisk bakgrundsutforskare — Låg jordbana-satellit som är utformad för att studera den kosmiska mikrovågsbakgrundsstrålningen med hjälp av en serie infraröda och mikrovågsinstrument som arbetar inom intervallet 1,25 till 210 mikron. COBE lanserades av NASA 1989.

Kosmologisk konstant, L - En hypotetisk motbjudande kraft av okänt ursprung som introducerades av Einstein i ett försök att konstruera en statisk modell av universum. Idag antas dess värde vanligtvis vara noll, men detta har inte visats formellt.

Cyklotronemission - Den karakteristiska strålning som emitteras av elektroner som spirerar runt magnetfältlinjer. Denna emission är cirkulärt polariserad och dess våglängd är omvänt proportionell mot magnetfältets styrka.

Mörk materia — Den materia i universum som hittills har undgått vår upptäckt. Närvaron av denna osynliga materia har härledts från dess gravitationella inflytande på rörelser från stjärnor och gas i galaxer och galaxklusternas beteende.

Retardationsparameter, q 0 — Ett mått på den hastighet med vilken universums expansion fördröjs av gravitationen.

Delta Scuti-stjärna - En typ av variabel stjärna som svänger i ljusstyrka med flera timmar. Liksom Cepheid-variablerna används Delta Scuti-stjärnor för att mäta kosmiska avstånd.

Dubbel degenererade system - Ett binärt stjärnsystem där båda följeslagarna är kompakta föremål (vilken kombination som helst av vita dvärgar, neutronstjärnor eller svarta hål).

EGRET: Energetic Gamma-Ray Experiment Telescope — Ett gammastrålteleskop utformat för att studera svag punktkälla och diffusa utsläpp, på NASAs Compton Gamma-Ray Observatory.

ESA: Europeiska rymdorganisationen.

EUVE: Extreme Ultraviolet Explorer — Lågt jordbana-ultraviolett teleskop utrustat med instrument som arbetar inom 7- till 76-nm-området. EUVE lanserades av NASA 1992.

Händelsehorisont - Gränsen kring ett svart hål, över vilket ingenting, inte ens ljus, kan undkomma tyngdkraften.

EXOSAT: Europeisk röntgenobservationssatellit - Rymdbaserat röntgenteleskop med en mycket elliptisk bana som är känslig för strålning inom området 0,05 till 50 keV. Teleskopet lanserades av Europeiska rymdorganisationen 1983.

Falsvakuumenergi - Skillnaden mellan det aktuella värdet av tomrumets energitäthet och dess värde i början av universum.

Fermi-acceleration - En teoretisk process genom vilken kosmiska strålar kan uppnå sina observerade höga energier.

Fly's Eye — Ett luftduschdetektorsystem som ligger i Utah och som kan upptäcka kosmiska strålar med energier över 10 14 keV.

SÄKRING: Lång-ultraviolett spektroskopisk utforskare — Lågt jordbana-ultraviolett teleskop som arbetar i området 90 till 120 nm. FUSE, nominellt den första av NASA: s medelstora Explorer-uppdrag (Midex), ska lanseras 1998.

Gamma-ray burst - En plötslig, intensiv multipeak-burst av gammastrålar med energier större än 100 keV. Dessa skurar varar vanligtvis i några sekunder till en minut och verkar inte upprepas. Deras källa är för närvarande okänd, men deras enhetliga fördelning över himlen antyder att de uppstår antingen i en sfärisk gloria om galaxen eller på kosmologiska avstånd.

GBT: Greenbank-teleskop — Ett mycket stort markbaserat radioteleskop som för närvarande är under uppbyggnad vid National Radio Astronomy Observatory i Greenbank, West Virginia.

Ginga — Lågt jordbana röntgenteleskop och gammastrålningsdetektor som arbetar inom 1- till 37-keV-området i röntgenstrålar och i 1- till 400-keV-området för gammabild. Detta japanska rymdskepp placerades i omloppsbana 1987.

GMC: Jätte molekylärt moln - Region i interstellärt utrymme där nästan all materia är i form av kall molekylär gas, huvudsakligen väte, men med många organiska föreningar också. Dessa moln är de största, mest massiva och kallaste kända föremålen i vår galax och är de nuvarande platserna för stjärnbildning.

Gravitationslins - En följd av gravitationens förmåga att böja ljusstrålarnas väg. Astronomer har observerat att ljuset från en avlägsen galax eller stjärna kan "linsas" av gravitationsfälten för mellanliggande objekt för att bilda flera, vanligtvis förvrängda bilder av bakgrundsobjektet.

Gravotermisk instabilitet - En konsekvens av verkan av den andra lagen om termodynamik på den inneboende gravitationsdynamiken hos klotformiga kluster, vilket resulterar i ett kontinuerligt flöde av energi från klustret till dess miljö. Tyngre stjärnor i klustret rör sig mot centrum och släpper ut gravitationell bindningsenergi som ger kinetisk energi till kärnstjärnorna, som sedan delar denna energi med de lättare stjärnorna genom efterföljande interaktioner. De ljusare stjärnorna närmare kanten av klustret tar upp hastigheten, vilket ökar deras sannolikhet för utstötning från klustret medan de tyngre stjärnorna fortsätter att krympa mot centrum.

Great Attractor — En förbättring av mörk materia och galaxer i superklyftstorlek antas förklara observerade, lokala störningar av Hubble-expansionen. The Great Attractor har en massa på cirka 10 16 solmassor spridda över 100 till 200 Mpc och ligger på ett avstånd av cirka 50 Mpc från den grupp galaxer där Vintergatan är belägen.

Kinesiska muren — En linjär koncentration av galaxer som ses i storskaliga rödskiftundersökningar.

Hipparcos — Rymdbaserat optiskt teleskop tillägnad exakta mätningar av positioner, parallaxer och korrekta rörelser av stjärnor. Hipparcos lanserades av Europeiska rymdorganisationen 1989.

HR-diagram: Hertzsprung-Russell-diagram — Ett diagram som relaterar stjärnornas färg, eller motsvarande temperatur, till deras ljusstyrka. Stjärnor i olika stadier i sin utveckling upptar specifika regioner i detta diagram.

HST: Hubble-rymdteleskop — Lågt jordbana synligt, ultraviolett och nära infrarött teleskop. HST placerades i omloppsbana av NASA 1990.

HUT: Hopkins ultraviolett teleskop — Shuttle-baserat ultraviolett teleskop som är känsligt för strålning inom spektralområdet 42 till 185 nm. HUT flögs på NASAs STS 35 (Astro-1) och STS 67 (Astro-2), 1990 respektive 1995.

Hubble-konstant, H 0 —Hastigheten med vilken universum expanderar. Egentligen är Hubble-konstanten inte alls en konstant, eftersom den utsätts för en gradvis avmattning (se retardationsparameter).

IRAS: Infraröd astronomisk satellit - infrarött teleskop med låg jordbana som är utformat för att kartlägga hela himlen i spektralområdet mellan 12 och 100 mikron. IRAS, ett samarbetsprogram mellan NASA, Storbritannien och Nederländerna, lanserades 1983 och upphörde med drift 1984.

ISO: Infraröd rymdobservatorium - Rymdbaserat infrarött teleskop, utformat som ett tillägg till IRAS och känsligt för strålning i 8- till 120-mikron-bandet. Observatoriet lanserades i en mycket elliptisk bana av Europeiska rymdorganisationen 1995.

Isokroner — Rader på Hertzsprung-Russell-diagrammet som förbinder stjärnor i konstant ålder.

ISM: Interstellärt medium - gasen och dammet som finns mellan stjärnorna.

IUE: International Ultraviolet Explorer —Hög jordbana ultraviolett teleskop som är utformat för att studera astronomiska objekt i intervallet 115- till 335 nm. IUE, ett samarbetsuppdrag från NASA, Storbritannien och Europeiska rymdorganisationen, lanserades 1978 och upphörde att fungera 1996.

KAO: Kuiper Airborne Observatory — Ett 0,9-meters teleskop placerat ombord på ett Lockheed C-141A-flygplan och utformat för att studera strålning i området 0,3 till 1500 mikron från höjder över 12 000 meter. KAO flögs först 1974.

Keck (William M.) -teleskop — Ett par 10-meter-bländare, optiska och infraröda teleskop som ligger på toppen av Mauna Kea, Hawaii.

Keplerian-frekvens — Orbitalfrekvens för ett objekt som rör sig under gravitationens attraktion av en central massa.

Kerr-geometri - Geometrin för rymdtid nära ett roterande svart hål.

Kuiperbältet - En skivformad fördelning av små isiga kroppar, som sträcker sig hundratals astronomiska enheter bortom Neptunus, tros vara källan till de korta kometer som ses i det inre solsystemet.

Ljuskurva - Ett diagram över variationen i en astronomisk kropps ljusstyrka som en funktion av tiden.

LIGO: Laserinterferometer Gravitational Wave Observatory — Interferometric gravitationsvågdetektor under konstruktion på platser i Washington och Louisiana.

Lyman-alfa-linje — Den spektrala linjen med en våglängd på 121,6 nm som är resultatet av en övergång mellan de två lägsta stora energinivåerna i väteatomen.

MACHOS: Massiva kompakta haloobjekt - En population av föremål i Vintergatans gloria som upptäcktes via deras gravitationella linseffekt på stjärnljuset från mer avlägsna stjärnor.

Magnetisk monopol - En massiv elementär partikel som bär en fri nord- eller sydmagnetisk pol, postulerad av vissa teorier om elementär-partikelfysik men ännu obemärkt.

Huvudsekvens — Regionen på Hertzsprung-Russell-diagrammet upptagen av stjärnor som bränner väte i helium i sina kärnor.

KARTA: Mikrovågsanisotropiprobe - Ett Midex-uppdrag utformat för att upptäcka små variationer i temperaturen för den kosmiska mikrovågsbakgrundsstrålningen. Det är planerat att lanseras år 2000.

Massfunktion - Det relativa talet som en funktion av massan för en given klass astronomiska objekt.

MC LMC, SMC: Magellaniskt moln, stort och litet — De två galaxerna som ligger närmast vår egen Vintergatan. De ligger cirka 180 000 ljusår bort och är synliga på södra himlen. En ljus supernova, SN1987A, observerades i det stora magellanska molnet 1987.

Midex: Mellanstor Explorer - En fortsättningslinje i NASA: s budget avsedd för uppdrag utformade för att ta itu med viktiga frågor inom astrofysik och rymdfysik. De har begränsade utvecklingsscheman och deras budgetar är begränsade till 70 miljoner dollar. Medan FUSE nominellt är det första Midex-uppdraget initierades det som ett traditionellt Explorer-uppdrag och dess budget överstiger kostnadstaket.

MMA: Millimeter Array — Ett National Radio Astronomy Observatory-förslag att konstruera en interferometer bestående av 40 eller fler markbaserade teleskop för att studera millimeter-våglängdsstrålning. Webbplatser på Hawaii och Chile övervägs.

Neutronstjärna — Det sista utvecklingsstadiet för större stjärnor, där de har förbrukat sitt termonukleära bränsle och utstrålar relikvärme. Neutronstjärnor är extremt täta och stöds av neutrondegenereringstryck.

NICMOS: Near-Infrared Camera and Multi-Object Spectrometer — Nära infraröd kamera installerad på HST i februari 1997 och utformad för att fungera i 0,8- till 2,5-micron-bandet.

Nova - Ett extremt exempel på det katastrofala variabla fenomenet där en stjärnas ljusstyrka plötsligt ökar med en faktor på en miljon och sedan bleknar under en veckas period. Novae förekommer i binära system av en normal och en vit dvärgstjärna, där den normala stjärnan överför materia till dvärgen via en ackretionsskiva. Den ackreterade substansen ackumuleras tills den tidpunkten antänds spontant i ett termonukleärt utbrott på den vita dvärgens yta.

O-B-förening - En grupp av O- och B-stjärnor nära varandra i rymden som är unga, massiva och ultraviolett-lysande. Medlemmarna i en O- och B-förening bildades ungefär samtidigt.

OSS: rymdvetenskapskontoret (NASA).

Koppla ihop plasma - Ett plasma som består av elektroner och positroner.

Parallax — Den uppenbara förskjutningen i positionen för ett närliggande objekt, relativt de som ligger längre bort, när observatören byter position. Med grundläggande trigonometri är det möjligt att härleda avståndet från en stjärna som observerats från motsatta punkter på jordens bana.

pc: Parsec — Ett avstånd som motsvarar 3,3 ljusår.

Pierre Auger Array — Kosmisk stråldetektor för luftdusch godkänd för att byggas, bestående av två platser, en i USA och en i Argentina.

Planck: Mätningsuppdrag för kosmisk bakgrundsstrålning (tidigare COBRAS-SAMBA) som för närvarande studeras av Europeiska rymdorganisationen. Målet är att utöka COBE: s upptäckt av anisotropi i den kosmiska mikrovågsbakgrundsstrålningen med högre upplösning och större känslighet.

Positronium - En kortlivad analog av en väteatom där den centrala protonen ersätts med en positron.

Princip för ekvivalens - Ett grundläggande postulat för allmän relativitet som säger att det är omöjligt att skilja mellan ett gravitationsfält och en accelererande referensram.

Pulsarer — Mycket magnetiska neutronstjärnor snurrar snabbt och avger regelbundna strålningsstrålar från sina poler. Pulsarer har observerats avge vid radio-, synliga, röntgen- och gammastrålningsvåglängder.

Quark-stjärnor - En hypotetisk slutpunkt för stjärnutveckling relaterad till en neutronstjärna.

Quasar — ​​En extremt avlägsen och lysande aktiv galaktisk kärna som kan överträffa sin modergalax med en faktor på 1000 eller mer. Ibland kallat ett kvasi-stjärnigt objekt (QSO).

Rödförskjutning, z — Förändringen i frekvens (som gör att objekt verkar rödare än de faktiskt är) av strålning som emitteras från en kropp som går tillbaka från observatören. Utvidgningen av universum gör att föremål drar sig tillbaka från oss, vilket gör att ljuset vi ser från avlägsna galaxer flyttas om ju högre rödförskjutning, desto längre bort. Redshift betecknas ofta med z, var z = v / c och c är ljusets hastighet och v objektets hastighet. Våglängdsförskjutningen ges sedan av faktorn (1 + z).

Relik elementära partiklar — elementära partiklar kvar från de första ögonblicken efter big bang.

ROSAT: Roentgensatellit - Röntgenteleskop med låg jordbana som fungerar inom 0,1- till 2,0-keV-området. ROSAT, ett samarbetsuppdrag mellan Tyskland, NASA och Storbritannien, lanserades 1990.

r-process — Processen genom vilken element bildas när en atomkärna fångar neutroner på en tidsskala som är mycket kort jämfört med den tid det tar för kärnorna att sönderfalla genom utsläpp av en beta-partikel. Denna mekanism, som antas fungera i supernovor, är ansvarig för skapandet av många av elementen i det periodiska systemet som är mer massiva än järn. Se även, s-process.

RR Lyrae-stjärna - En stjärna som oscillerar i ljusstyrka med en period på cirka 12 timmar. Sådana stjärnor kallas ibland kortvariga klustervariabler. Alla RR Lyrae-stjärnor har ungefär lika inbyggda ljusstyrkor och används därför för att bestämma avstånden till globala kluster.

RXTE: Rossi X-Ray Timing Explorer — Lågt jordbana röntgenteleskop som fungerar i intervallet 2--250 keV. Teleskopet lanserades av NASA 1995.

SAX: Satellit per astronomi i Raggi X - En italiensk-holländsk röntgensatellit som är utformad för att fungera i 0,1- till 200 keV-vågbandet. Detta rymdskepp, även känt som BeppoSAX, lanserades i april 1996.

Schwarzschild-geometri - Geometrin i rymdtid nära en icke-roterande svart roll.

Mjuka gammastrålningsförstärkare - extremt kortvariga (vanligtvis mindre än 1 sekund) skurar av relativt lågenergi-strålar. Till skillnad från de klassiska gammastråleskuren, genomgår mjuka gammastrålningsrepeater upprepade skurar. Senaste observationer tyder på att de är associerade med supernovarester i vår galax.

SIRTF: rymdinfraröd teleskopanläggning - Lågt jordbana-infrarött teleskop, det sista av NASAs stora observatorier, som fungerar i intervallet 4 till 180 mikron. Anläggningen är planerad att lanseras 2001.

Sloan Digital Sky Survey - Femårsprogram för att mäta positioner och rödförskjutning av cirka 10 6 galaxer med hjälp av ett dedikerat teleskop vid Apache Point Observatory i New Mexico.

SOFIA: Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy — Ett Boeing 747-flygplan utrustat med ett 2,5-meters teleskop, utformat för att studera infraröda och submillimeter utsläpp i 0,3- till 1600-mikrometerbandet. Den första flygningen av detta NASA-tyska samarbetsprojekt är planerad till 2000.

Spallation — Krossningen av en kärna av en mycket energisk kosmisk strålpartikel.

Spiraldensitetsvågor — Mekanismen genom vilken spiralgalaxernas armar bildas och upprätthålls av en periodisk störning i galaxens gravitationsfält.

s-process — Mekanismen genom vilken element bildas när atomkärnor fångar neutroner i tidsskalor som är mycket långa jämfört med den tid som krävs för kärnorna att sönderfalla genom utsläpp av en beta-partikel. Till skillnad från r-processen som fungerar i supernovor, sker s-processen i normala stjärnor. Denna process är ansvarig för skapandet av många av de element som är tyngre än järn som inte skapas av r-processen.

Starburst-galaxer — Ljusa källor till infraröd strålning som skapas när en galax bildar stjärnor i en takt som är hundratals gånger större än den som observerades i Vintergatan. Dessa utbrott av stjärnbildning kan utlösas när en galax störs av ett nära möte eller kollision med en annan galax.

Stark breddning - Bredning av spektrallinjer på grund av elektriska fält i närliggande laddade partiklar. Graden av breddning ökar med tryck och är därför ett mått på hög tyngdkraft.

Stellar dynamo — Den ännu okända interna processen eller processerna genom vilka en stjärnas magnetfält genereras.

STIS: Space Telescope Imaging Spectrograph — En tvådimensionell spektrograf som arbetar vid ultraviolett, optisk och nära infraröd våglängd. Instrumentet installerades i HST i februari 1997.

Sunyaev-Zeldovich-effekt - Ett temperaturdopp i den kosmiska mikrovågsbakgrundsstrålningen förknippas med het, röntgenemitterande gas i kluster av galaxer.

Supernova — En stjärna som, på grund av materiens tillväxt från en medföljande stjärna (typ Ia) eller uttömning av sin egen bränsletillförsel (typ Ib, Ic och II), inte längre kan stödja sig själv mot tyngdkraften och därmed kollapsar och slänger av sig yttre skikt i en energisur som översträvar en hel galax.

T Tauri-stjärna - En typ av oregelbundet varierande stjärna vars spektrum visar breda och mycket intensiva emissionslinjer. T Tauri-stjärnor tros vara väldigt unga och har ännu inte lagt sig på den huvudsekvens som visas i Hertzsprung-Russell-diagrammet.

Två-graders fältundersökning - Ett projekt som är utformat för att mäta rödförskjutningarna för ett stort antal galaxer på södra halvklotet. Det kommer att utföras med det 3,9 meter Anglo-Australian Telescope med hjälp av ett flexibelt fiberoptiskt system som samtidigt kan mäta spektra på upp till 400 objekt över ett tvågraders synfält.

2MASS: 2-Micron All-Sky Survey — All-sky infraröd undersökning med teleskop på Mt. Hopkins, Arizona och Cerro Tololo, Chile.

Typ Ia-supernova — En supernova som förekommer i ett binärt system som innehåller en vit dvärg som ackreterar massa från en medföljande stjärna. Deras spektra visar en stark kisellinje men inga tecken på väte eller helium. Alla typ Ia-supernova antas ha samma ljusstyrka, vilket gör att de kan användas som fyrar för att mäta extragalaktiska avstånd. Typ Ib supernovaer visar starka heliumlinjer Typ Ic visar inga väte-, helium- eller kisellinjer. Båda dessa typer förekommer i armarna på spiralgalaxer och antas bero på att kärnan kollapsar av massiva stjärnor som skulle ha slutat deras liv som typ II-supernovaer förutom att de har tappat sina väte (och helium för typ Ic) någon kombination av vindar och massöverföring.

VIRGO — En laser-gravitationsvåginterferometer under konstruktion nära Pisa i Italien.

VLA: Very Large Array — Markbaserad radiointerferometer, belägen i New Mexico och drivs av National Radio Astronomy Observatory, bestående av 27 teleskop ordnade i en Y-formad grupp med 21 km långa armar.

VLBA: Very Long Baseline Array — Ett nätverk av radioteleskop med element belägna på Hawaii, det kontinentala USA och Amerikanska Jungfruöarna. Matrisen, som drivs av National Radio Astronomy Observatory, är tillägnad VLBI-observationer.

VLBI: Mycket lång baslinjeinterferometri — Samtidig observation av ett enda objekt med en rad radioteleskop som är åtskilda av mycket stora avstånd, även över eller mellan kontinenter. Signalerna som tas emot vid varje teleskop kan kombineras för att syntetisera vad som skulle ha sett av ett enda teleskop så stort som matrisen.

VSOP: VLBI Space Observatory Program — Ett radioteleskop med en diameter på 8 meter placerat i en mycket elliptisk omloppsbana kring jorden i februari 1997 som en del av ett VLBI-nätverk i jordutrymmet. Detta japanska projekt är också känt som Highly Advanced Laboratory for Communication and Astronomy (HALCA).

Vit dvärg - Det sista utvecklingsstadiet för en genomsnittlig stjärna (cirka 0,7 till 1,4 solmassor), när den har tömt hela sitt kärnbränsle och strålar bort sin inre värme. Vita dvärgar är mycket täta och stöds mot tyngdkraften genom trycket från degenererade elektroner.

Wolf-Rayet-stjärna - En typ av mycket het stjärna vars spektrum visar mycket breda emissionslinjer av helium och väte.

XMM: X-Ray Multi-Mirror — Rymdbaserat röntgenteleskop med en mycket elliptisk omlopp, dedikerad till spektroskopiska observationer i intervallet 0,1 till 5 nm. This European Space Agency satellite is to be launched in 1999.


Last update 7/5/00 at 4:15 pm
Site managed by Anne Simmons, Space Studies Board


SOFIA Has Gone South

As a joint project between NASA and the German Aerospace Center (Deutsches Zentrum für Luft- und Raumfahrt, DLR), SOFIA carries a telescope with an effective diameter of 2.5 meters in a modified Boeing 747SP aircraft and is thus the world&aposs largest airborne observatory. SOFIA flies at altitudes as high as 13,700 meters (45,000 feet) to provide access to astronomical signals at far-infrared wavelengths that would otherwise be blocked due to absorption by water vapor in the atmosphere.

A crew of about 60 scientists, technicians, and engineers from the U.S. and Germany plus two shifts of NASA pilots will operate SOFIA while based in New Zealand.

The GREAT (German Receiver for Astronomy at Terahertz Frequencies) far-infrared spectrometer, developed jointly by the MPI für Radioastronomie, Bonn, and the Universität zu Köln, will be mounted on the telescope during the entire deployment.

"The more than 30 publications of scientific results from the first observing campaigns with SOFIA&aposs first generation of instruments, GREAT and (U.S.) FORCAST, in 2011 in the northern hemisphere have already demonstrated the tremendous scientific potential of this observatory," said Alois Himmes, DLR&aposs SOFIA program manager. "The current (and future) deployments to New Zealand will expand this potential substantially," he added.

On July 12 the airplane flew from its usual home at Palmdale, Califfornia (U.S.A.), via Hawaii, to New Zealand where it will be based until August 02. The scientific targets for the southern deployment of SOFIA include the Large and Small Magellanic Clouds, as well as objects in the central regions of the Milky Way. The two Magellanic Clouds, dwarf galaxies in the close neighbourhood of our Galaxy, are easily visible with the naked eye in the southern sky (Figure 2, they are named after explorer Ferdinand Magellan, one of the first Europeans to report seeing them). Their relative proximity allows detailed investigation of the stellar life cycles, from protostars to supernova remnants. Sites of prominent star formation will be studied during the deployment - sites well known from optical studies but barely explored at far-infrared wavelengths. For a number of science objectives the telescope will be pointing at the Milky Way&aposs center, which is much better and longer accessible from the southern hemisphere than from the north.

The Deutsches SOFIA Institut (DSI) of the University of Stuttgart manages the German contributions to SOFIA&aposs mission operations and scientific observations. A crew of 13 DSI colleagues will support the observatory&aposs first southern deployment with their expertise regarding the Infrared Telescope. "We plan to conduct up to three scientific flights per week," explains Holger Jakob, head of the German telescope team. "Thus we will be quite busy during the deployment."

The high spectral resolving power of the GREAT instrument is designed for studies of the interstellar gas and the stellar life cycle, from a protostar&aposs early embryonic phase when still embedded in its parental cloud, to deaths of evolved stars when their outer envelopes are ejected back to space, providing gas enriched with heavy elements that is "recycled" into later generations of stars and planets. "With the GREAT instrument on SOFIA the newest technology can be used for astronomical applications. This provides a continuing basis for astrophysical investigations in this particularly important wavelength range of far-infrared astronomy, following up on the successful ESA-mission Herschel" says Prof. Jürgen Stutzki, Universität zu Köln.

"The GREAT success to address new exiting science at far-infrared wavelengths has been demonstrated during SOFIA&aposs earlier, northern hemisphere science flights. Now we are turning the instrument to new frontiers such as the Magellanic Clouds, which are relatively deficient in heavy elements, including the Tarantula nebula (also known as 30 Doradus), the most active starburst known in the Local Group of Galaxies", adds Rolf Güsten from the Max-Planck-Institut für Radioastronomie in Bonn, leader of the group of German researchers who developed GREAT.

SOFIA&aposs deployment to the southern hemisphere shows the remarkable versatility of this observatory, the product of years of fruitful collaboration and cooperation between the U.S. and German space agencies", says Paul Hertz, director of NASA&aposs Astrophysics Division. "This is just the first of a series of SOFIA scientific deployments envisioned over the course of the mission&aposs planned 20-year lifetime," he concludes.

"We had a very successful flight tonight, excellent data on all targets", said GREAT project leader Rolf Güsten immediately after the first science flight finished at Christchurch International Airport. "I have never seen a far-infrared sky as transparent as tonight - a few micron water only. That&aposs almost space!"

GREAT, the German Receiver for Astronomy at Terahertz Frequencies is a receiver for spectroscopic observations in the far infrared spectral regime at frequencies between 1.25 and 5 terahertz (wavelengths of 60 to 220 microns), which are not accessible from the ground due to absorption by water vapor in the atmosphere. GREAT is a first-generation German SOFIA instrument, developed and maintained by the Max-Planck Institute for Radio Astronomy (MPIfR) and KOSMA at the University of Cologne, in collaboration with the Max Planck Institute for Solar System Research and the DLR Institute of Planetary Research. Rolf Guesten (MPIfR) is the principal investigator for GREAT. The development of the instrument was financed by the participating institutes, the Max Planck Society and the German Research Foundation (Deutsche Forschungsgemeinschaft DFG).

SOFIA, the Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy, is a joint project of the National Aeronautics and Space Administration (NASA) and the Deutsches Zentrum für Luft- und Raumfahrt e.V. (DLR German Aerospace Centre, grant: 50OK0901). The German component of the SOFIA project is being carried out under the auspices of DLR, with funds provided by the Federal Ministry of Economics and Technology (Bundesministerium für Wirtschaft und Technologie BMWi) under a resolution passed by the German Federal Parliament, and with funding from the State of Baden-Württemberg and the University of Stuttgart. Scientific operations are coordinated by the German SOFIA Institute (DSI) at the University of Stuttgart and the Universities Space Research Association (USRA) headquartered in Columbia, Maryland, U.S.A.

SOFIA and the Southern Sky:
There is a number of unique objects in the southern sky, which are not visible from the Earth&aposs northern hemisphere. The nearest star, Alpha Centauri, in a distance of only 4.3 light years is among them, and also one of the best-known constellations in the sky, the Southern Cross. The Southern Cross together with the two pointer stars, Alpha and Beta Centauri, is actually forming a landmark in the southern sky which is similarly popular for people in the Southern hemisphere as the Big Dipper (constellation Ursa Major) for people in the Northern hemisphere. Fig. 2 shows the Southern cross within the band of the Milky Way in the left part.
Other unique targets of the southern sky include the two nearest galaxies, the Magellanic Clouds, in distances of 160,000 light years (Large Magellanic Cloud, LMC) and 200,000 light years (Small Magellanic Cloud, SMC) and the nearest galaxy with an active nucleus, Centaurus A, in a distance of 12 million light years. The central area of our Milky Way is higher above the horizon and much better visible from the southern hemisphere.
During its first scientific flight from Christchurch/New Zealand, SOFIA has already targeted both, the Magellanic Clouds and the center of the Milky Way.


What can astronomers learn about the universe from a telescope on the surface of the moon? Or a telescope aboard a 747 jet that flies into the upper atmosphere every night? Join us to learn these answers and more at a night of astronomy, drinks, and pub trivia! Event will be streamed on both Facebook Live as well as YouTube Live.

Date: May 10, 2021
Time: 7:30 PM PT, 10:30 ET

Astronomy on Tap is a worldwide phenomenon where scientists take over local bars to discuss their research in 15-minute informal talks over beers. We've now moved the Los Angeles chapter online during the pandemic. Please join us for some science talks and astronomy-themed pub trivia. Feel free to partake in a beer, as we will also be drinking!

Speaker: Sabrina Pakzad
Title: SOFIA: NASA&rsquos Flying Infrared Observatory

Speaker: Saptarshi Bandyopadhyay
Title: The Lunar Crater Radio Telescope on the Far Side of the Moon


Magnetized gas flows feed a young star cluster

Observations of magnetic fields in interstellar clouds made of gas and dust indicate that these clouds are strongly magnetized, and that magnetic fields influence the formation of stars within them. A key observation is that the orientation of their internal structure is closely related to that of the magnetic field.

To understand the role of magnetic fields, an international research team led by Thushara Pillai, Boston University & Max Planck Institute for Radio Astronomy (MPIfR) in Bonn, Germany, observed the filamentary network of the dense gas surrounding a young star cluster in the solar neighboorhood, with the HAWC+ polarimeter on the airborne observatory SOFIA at infrared wavelengths. Their research shows that not all dense filaments are created equal. In some of the filaments the magnetic field succumbs to the flow of matter and is pulled into alignment with the filament. Gravitational force takes over in the denser parts of some filaments and the resulting weakly magnetized gas flow can feed the growth of young stellar clusters like a conveyor belt.

The results are published in this week’s issue of “Nature Astronomy“.

Composite image of the Serpens South Cluster. Magnetic fields observed by SOFIA are shown as streamlines over an image . [more]

Composite image of the Serpens South Cluster. Magnetic fields observed by SOFIA are shown as streamlines over an image from the Spitzer Space Telescope. SOFIA indicate that gravity can overcome some of the strong magnetic fields to deliver material needed for new stars. The magnetic fields have been dragged into alignment with the most powerful flows, as seen in the lower left where the streamlines are following the direction of the narrow, dark filament. This is accelerating the flow of material from interstellar space into the cloud, and fueling the collapse needed to spark star formation.

Composite image of the Serpens South Cluster. Magnetic fields observed by SOFIA are shown as streamlines over an image from the Spitzer Space Telescope. SOFIA indicate that gravity can overcome some of the strong magnetic fields to deliver material needed for new stars. The magnetic fields have been dragged into alignment with the most powerful flows, as seen in the lower left where the streamlines are following the direction of the narrow, dark filament. This is accelerating the flow of material from interstellar space into the cloud, and fueling the collapse needed to spark star formation.

The interstellar medium is composed of tenuous gas and dust that fills the vast amount of emptiness between stars. Stretching across the Galaxy, this rather diffuse material happens to be a significant mass reservoir in Galaxies. An important component of this interstellar gas are the cold and dense molecular clouds which hold most of their mass in the form of molecular hydrogen. A major finding in the last decade has been that extensive network of filaments permeate every molecular cloud. A picture has emerged that stars like our own sun form preferentially in dense clusters at the intersection of filaments.

The researchers observed the filamentary network of dense gas around the Serpens South Cluster with HAWC+, a polarization-sensitive detector onboard the airborne observatory SOFIA, in order to understand the role of magnetic fields. Located about 1,400 light-years away from us, the Serpens South cluster is the youngest known cluster in the local neighborhood at the center of a network of dense filament.

The observations show that low–density gaseous filaments are parallel to the magnetic field orientation, and that their alignment becomes perpendicular at higher gas densities. The high angular resolution of HAWC+ reveals a further, previously unseen twist to the story. “In some dense filaments the magnetic field succumbs to the flow of matter and and is pulled into alignment with the filament”, says Thushara Pillai (Boston University and MPIfR Bonn), the first author of the publication. “Gravitational force takes over in the more opaque parts of certain filaments in the Serpens Star Cluster and the resulting weakly magnetized gas flow can feed the growth of young stellar clusters like a conveyor belt”, she adds.

It is understood from theoretical simulations and observations that the filamentary nature of molecular clouds actually plays a major role in channeling mass from the larger interstellar medium into young stellar clusters whose growth is fed from the gas. The formation and evolution process of stars is expected to be driven by a complex interplay of several fundamental forces — namely turbulence, gravity, and the magnetic field. In order to get an accurate description for how dense clusters of stars form, astronomers need to pin down the relative role of these three forces. Turbulent gas motions as well as the mass content of filaments (and therefore gravitation force) can be gauged with relative ease. However, the signature of the interstellar magnetic field is weak, also because it is about 10,000–times weaker than even our own Earth’s magnetic field. This has made measurements of magnetic field strengths in filaments a formidable task.

"The magnetic field directions in this new polarization map of Serpens South align well with the direction of gas flow along the narrow southern filament. Together these observations support the idea that filamentary accretion flows can help form a young star cluster”, adds Phil Myers from the Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics, a co-author of the paper.

A small fraction of a molecular cloud’s mass is made up by small dust grains that are mixed into the interstellar gas. These interstellar dust grains tend to align perpendicular to the direction of the magnetic field. As a result, the light emitted by the dust grains is polarized — and this polarization can be used to chart the magnetic field directions in molecular clouds.

Recently, the Planck space mission produced a highly sensitive all–sky map of the polarized dust emission at wavelengths smaller than 1 mm. This provided the first large–scale view of the magnetization in filamentary molecular clouds and their environments. Studies done with Planck data found that filaments are not only highly magnetized, but they are coupled to the magnetic field in a predictable way. The orientation of the magnetic fields is parallel to the filaments in low–density environments. The magnetic fields change their orientation to being perpendicular to filaments at high gas densities, implying that magnetic fields play an important role relative in shaping filaments, compared to the influence of turbulence and gravity.

This observation pointed towards a problem. In order to form stars in gaseous filaments, the filaments have to lose the magnetic fields. When and where does this happen? With the order of magnitude higher angular resolution of the HAWC+ instrument in comparison to Planck it was now possible to resolve the regions in filaments where the magnetic filament becomes less important.

"Planck has revealed new aspects of magnetic fields in the interstellar medium, but the finer angular resolutions of SOFIA’s HAWC+ receiver and ground-based NIR polarimetry give us powerful new tools for revealing the vital details of the processes involved", says Dan Clemens, Professor and Chair of the Boston University Astronomy Department, another co-author.

"The fact that we were able to capture a critical transition in star formation was somewhat unexpected. This just shows how little is known about cosmic magnetic fields and how much exciting science awaits us from SOFIA with the HAWC+ receiver”, concludes Thushara Pillai.

SOFIA, the Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy. The HAWC+ polarimeter onboard SOFIA was used for the . [more]

SOFIA, the Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy. The HAWC+ polarimeter onboard SOFIA was used for the observations of the magnetic field in the Serpens South region.

SOFIA, the Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy. The HAWC+ polarimeter onboard SOFIA was used for the observations of the magnetic field in the Serpens South region.

Background Information

De Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy (SOFIA) is a Boeing 747SP jetliner modified to carry a 106-inch diameter telescope. It is a joint project of NASA and the German Aerospace Center, DLR. NASA’s Ames Research Center in California’s Silicon Valley manages the SOFIA program, science and mission operations in cooperation with the Universities Space Research Association headquartered in Columbia, Maryland, and the German SOFIA Institute (DSI) at the University of Stuttgart. The aircraft is maintained and operated from NASA’s Armstrong Flight Research Center Building 703, in Palmdale, California.

De High-resolution Airborne Wideband Camera Plus (HAWC+), SOFIA’s newest instrument, +, uses far-infrared light to observe celestial dust grains, which align perpendicular to magnetic field lines. From these results, astronomers can infer the shape and direction of the otherwise invisible magnetic field. Far-infrared light provides key information about magnetic fields because the signal is not contaminated by emission from other mechanisms, such as scattered visible light and radiation from high-energy particles. The HAWC+ instrument was developed and delivered to NASA by a multi-institution team led by the Jet Propulsion Laboratory in Pasadena, California.

The research team comprises Thushara Pillai, Dan P. Clemens, Stefan Reissl, Philip C. Myers, Jens Kauffmann, Enrique Lopez-Rodriguez, Felipe de Oliveira Alves, Gabriel A. P. Franco, Jonathan Henshaw, Karl M. Menten, Fumitaka Nakamura, Daniel Seifried, Koji Sugitani, and Helmut Wiesemeyer. Thushara Pillai, the first author, and also Karl Menten and Helmut Wiesemeyer have an affiliation with the MPIfR.


Mysterious Radio Signal Has Been Coming To Earth Exactly Every 16 Days

Researchers are baffled by strange signals that have been coming from a mysterious object in a galaxy over 500 million light-years away. The signals have been coming in every 16 days, each time with the same message and pattern, but researchers have been unable to make sense of what it all means, even though they have been able to pinpoint where it is coming from.

According to a recent study, this is the first time in history that astronomers have been able to detect a pattern in these types of signals, which they call fast radio bursts, or FRBs. Previously, similar signals have been detected by researchers, but the earlier signals have come in at random times, not in a specifically timed progression as we have seen with this 16-day time period.

The pattern was first observed by the Canadian Hydrogen Intensity Mapping Experiment Fast Radio Burst Project (CHIME/FRB), who then tracked it and realized that it was repeating.

The signal has been labeled as “FRB 180916.J0158+65,” and according to researchers, these bursts can be observed for four days at a time before they stop for 12 days and then repeat again. The first 28 cycles were noticed between September of 2018 and October of last year. The signals were detected using the CHIME radio telescope in British Columbia.

“We conclude that this is the first detected periodicity of any kind in an FRB source. The discovery of a 16.35-day periodicity in a repeating FRB source is an important clue to the nature of this object,” the authors of the study said.

Scientists believe that the FRB is coming from a spiral galaxy known as SDSS J015800.28+654253.0, which is located half a billion light-years from Earth. This may sound like quite a long distance, and it is, but this is still the closest FRB that has ever been detected.

Photo Credit: Harvard

A different study suggests that the pattern could be consistent with that of a binary star system containing a massive star and a dense neutron star.

Avi Loeb, a Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics theorist, said in a 2017 press release that “Fast radio bursts are exceedingly bright given their short duration and origin at great distances, and we haven’t identified a possible natural source with any confidence.”

At this point, most researchers are not bold enough to suggest that these signals are coming from any type of intelligent life, but this possibility has not been ruled out either. After all, with so much room in the universe, and so many galaxies that humans have left to explore, there is a very good chance that there is intelligent life elsewhere in the universe.

These signals are extremely compelling also, especially because they seem to be somewhat organized due to the very specific timing in which they have been observed by scientists. However, some researchers have pointed out that it could be possible for a natural process such as a black hole to create similar signals that appear to be organized, or appear in a specific time progression.

The mystery of fast radio bursts

Fast radio bursts are a mysterious part of astronomy because we don’t know when or where these bursts will happen, what they are or where they come from.

Posted by CSIRO on Friday, October 12, 2018


SOFIA Dashes into Pluto's Shadow

By: Govert Schilling July 3, 2015 1

Få artiklar som detta skickade till din inkorg

Despite an 11th-hour scramble due to an unexpected shift in predictions, NASA's flying observatory was in the right place at the right time on June 29th as distant Pluto briefly covered a 12th-magnitude star.

If you thought scientific data taking is a slow, boring process, you've never been on board SOFIA, the Stratospheric Observatory For Infrared Astronomy. On June 29th, SOFIA observed a stellar occultation by Pluto, and I was aboard to watch. It was the most exciting flight I've ever experienced.

NASA's Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy on the runway in Christchurch, new Zealand.
Govert Schilling

As many S&T.com readers know, SOFIA is basically an old Boeing 747-SP airliner that NASA bought and transformed into a flying infrared observatory. A German-built 2.5-meter telescope peers out into space through a large rectangular opening in the plane's fuselage. From the plane's typical cruising altitude (near 40,000 feet or 12 km), high above the clouds and most of the atmosphere's infrared-absorbing water vapor, the telescope can make unique infrared observations.

A Pluto's-eye view of the path (shown in blue) cast during its occultation of a 12th-magnitude star on June 29, 2015.
MIT Planetary Astronomy Lab

Mobility can also play a role. SOFIA's home base is Palmdale, California, but this summer, it's been deployed to Christchurch, New Zealand, to observe objects in the southern sky for six weeks. Not coincidentally, Pluto's predicted cover-up of a 12th-magnitude star in Sagittarius would be observable from a broad zone that passed over part of Antarctica, the southern Indian Ocean, southeast Australia, and New Zealand.

"It's a very special occasion," says SOFIA's chief science advisor Eric Becklin (University of California at Los Angeles), who's one of the 30+ people on board. Now 75, Becklin is a pioneer of infrared astronomy and served as SOFIA's chief scientist during much of its development. "Everything has to go just right — there's no second chance. I wouldn't want to miss this opportunity."

The pressurized cabin of the aircraft has been transformed into a science lab. Nothing looks familiar. Although the telescope itself is hidden behind a big circular bulkhead, its attached science instruments jut far into the rear of the cabin and are an eye-catching sight. Tonight, two instruments will be used: FLITECAM (First-Light Infrared Test Camera) and HIPO (High-speed Imaging Photometer for Occultations). Since they can work in tandem, the combination has been christened FLIPO. A flying hippo — a plush toy outfitted with wings — serves as a mascot. They'll record the star's changing brightness as it disappears behind Pluto's disk and reappears about 90 seconds later. From these readings, scientists expect to learn more about the pressure and temperature profile of Pluto's extremely tenuous atmosphere and about the presence of particle hazes that might indicate cryovolcanic activity.

It seems like a simple task: fly through Pluto's "shadow," measure the light of a relatively bright star for a while, and then do some analysis. But in fact, it's a complicated endeavor. As Becklin said, everything has to work perfectly the first time — you can't ask Pluto to pass in front of the star again because a technical hiccup ruined your data. Moreover, SOFIA has to be in the right place at the right time, which turns out to be less straightforward than you might think.

Two "Uh-Oh" Moments

Flight planners aboard SOFIA scramble to revise the plane's route after last-minute predictions showed a sizable shift in the planned intercept point.
Govert Schilling

We take off from Christchurch uneventfully at 10:09 p.m. local time and start heading toward our target point. The centerline's exact location has been calculated by Amanda Bosh at the Massachusetts Institute of Technology (MIT) in Cambridge, based on astrometry of Pluto carried out that same night by telescopes at Lowell Observatory, the Naval Observatory's Flagstaff Station, and the SARA 24-inch telescope at Cerro Tololo in Chile. But 2 hours after takeoff, Bosh sends a final set of coordinates — the predicted centerline has shifted 225 km farther north than expected. With the plane already heading to the wrong location and the occultation just a few hours away, mission managers scramble to work up a revised flight plan.

Later, instrument scientist Jeffrey Van Cleve tells me that the flight plan actually needed revising a second time. "I checked the shifted central line with the set of MIT coordinates, and they didn't match," he says. "We hadn't taken Earth's curvature into account." Pluto's shadow was indeed 225 km farther north, but because the shadow doesn't hit Earth's surface perpendicularly, the offset was really 332 km. "It's a much bigger correction than we had expected," fretted HIPO scientist Ted Dunham (Lowell Observatory). And there was no time to double-check the new numbers. "We have to trust the new observations," he tells me. "We have no choice."

During the occultation Pluto casts a stellar shadow as wide as its diameter, about 2,300 km (1,430 miles). Observations from anywhere in the path would be scientifically useful, but everyone on board is very keen to hit the shadow path's centerline. When a distant star is exactly behind the center of a planet, a ring of refracted starlight produces a brief brightening in the light curve — a central flash. "We've learned what central-flash observations can tell you about atmospheric hazes," Dunham explains. Little wonder he's worried about whether SOFIA's new path will take his instrument to the right spot.

The computer monitor at the console where I'm seated shows 14th-magnitude Pluto and the occultation star (which is five times brighter) as seen through the telescope's guiding camera. As the hours pass, I can see Pluto closing in on the star at a rate of just under 1 arcsecond every 15 minutes. (Incidentally, this slow-motion merging has little to do with Pluto's inexorably slow orbital motion. Instead, it's almost completely a parallax effect due to Earth's orbital motion around the Sun.)

After SOFIA departed Christchurch, New Zealand, for its encounter with Pluto's shadow, a late change to the event's predicted track forced revisions to the flight plan while en route — resulting in convoluted course changes during the 8½-hour-long flight.
FlightAware.com

Just under 7 hours into the flight, the magic moment finally occurs. We're over the eastern shore of New Zealand's South Island at an altitude of 11.9 km (39,100 feet), flying south-to-north at 986 km per hour Pluto's shadow is racing across Earth's surface from east to west at almost 90,000 km per hour — a hundred times faster. At 16:53 Universal Time (4:53 a.m. on 30 June New Zealand time), SOFIA intercepts the shadow for just 90 seconds. Everyone around me cheers as they see the star fade, in exact agreement with those last-minute predictions.

Happy researchers, including former SOFIA chief scientist Eric Becklin (upper left), react to their successful observation of a star's occultation by Pluto on June 29, 2015.
NASA / SOFIA / Carla Thomas

The brightness recording from the guiding camera is available almost instantly, and the star's light curve shows a very pronounced central flash. The plot also shows two very narrow dips: a shallower one some 2 minutes before the start of the occultation and a deeper one about a half minute after the event's end. "I don't think they are real," says Dunham, who's been chasing Pluto's shadow for three decades. "They're probably due to some instrumental effect. On the other hand: they could indicate that Pluto is surrounded by partial rings, just like Neptune." When the FLITECAM data become available, his intuition proves to be correct: the two dips don't show up. If Pluto has a ring system, it must be incredibly thin.

All this scientific drama has added significance, given that NASA's New Horizons spacecraft will fly past Pluto at close range on July 14th. Its ultraviolet imaging spectrometer, called Alice, will record sunlight streaming through Pluto's thin atmosphere as the Sun sets behind the dwarf planet as seen from the spacecraft. Meanwhile, tracking antennas on Earth will measure how New Horizons' radio signal changes as the spacecraft ducks behind Pluto and reappears a short time later.

"The radio occultation samples the lowest parts of the atmosphere, and the UV occultation samples the very highest parts," explains MIT scientist Michael Person, who's the principal investigator for tonight's SOFIA sortie. "Measurements at visible and near-infrared wavelengths fill in the gap. Together, these observations will provide us with a comprehensive view of the structure of Pluto's atmosphere."

"We're very lucky that this occultation of a relatively bright star happens so close to the New Horizons encounter," says Dunham. Pluto's atmosphere has varied over the years, and given that Pluto is moving farther from the Sun in its orbit, there's been concern that those wisps of gas would have frozen completely and collapsed onto the surface by the time New Horizons arrived. Fortunately, Person says, the light curve clearly shows that "the atmosphere is still there."


SOFIA Spots Debris from Catastrophic Collision between Two Rocky Exoplanets

Astronomers using NASA’s Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy (SOFIA) have observed an unusually warm, dusty debris disk around BD +20 307, a binary star system located 300 light-years away in the constellation of Aries. Their results suggest that an extreme collision between two rocky planetary bodies is the most likely origin for the warm dust in the BD +20 307 system.

An artist’s concept illustrating a catastrophic collision between two rocky exoplanets in the BD +20 307 system, turning both into dusty debris. Image credit: NASA / SOFIA / Lynette Cook.

BD +20 307, also known as HIP 8920 or SAO 75016, consists of two solar-type stars. They orbit a common center of mass every 3.42 days and are at least one billion years old.

Yet this mature stellar system has shown signs of swirling dusty debris that is not cold, as would be expected around stars of this age. Rather, the debris is warm, reinforcing that it was made relatively recently by the impact of two planet-sized bodies.

A decade ago, observations by several ground-based telescopes and NASA’s Spitzer Space Telescope gave the first hints of this collision when the warm debris was first found.

The new SOFIA observations revealed the infrared brightness from the debris has increased by more than 10% — a sign that there is now even more warm dust.

The results further support that an extreme collision between rocky exoplanets may have occurred relatively recently.

“The warm dust around BD +20 307 gives us a glimpse into what catastrophic impacts between rocky exoplanets might be like,” said lead author Maggie Thompson, a graduate student at the University of California, Santa Cruz.

“We want to know how this system subsequently evolves after the extreme impact.”

Planets form when dust particles around a young star stick together and grow larger over time.

The leftover debris remains after a planetary system forms, often in distant, cold regions like the Solar System’s Kuiper Belt.

Astronomers expect to find warm dust around young stellar systems. As they evolve, the dust particles continue to collide and eventually become small enough that they are either blown out of a system or pulled into the star.

Warm dust around older stars, like our Sun and the two in BD +20 307, should have long since disappeared.

Studying the dusty debris around stars not only helps astronomers learn how exoplanet systems evolve, but also builds a more complete picture of the history of our own Solar System.

“This is a rare opportunity to study catastrophic collisions occurring late in a planetary system’s history,” said co-author Dr. Alycia Weinberger, a staff scientist at the Carnegie Institution for Science.

“The SOFIA observations show changes in the dusty disk on a timescale of only a few years.”

The findings appear in the Astrofysisk tidskrift (arXiv.org förtryck).

Maggie A. Thompson et al. 2019. Studying the Evolution of Warm Dust Encircling BD +20 307 Using SOFIA. ApJ 875, 45 doi: 10.3847/1538-4357/ab0d7f


Titta på videon: Hur är det att studera på Sofia Distans? (Maj 2022).